att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

25 feb. 2017

Atlantis, Marie Silkeberg, Bonniers


Marie Silkebergs nya diktsamling är en omfattande reseskildring. Ur de olika mötena med människor tecknas en fascinerande bild av världen.

Det är platserna som är det huvudsakliga i Marie Silkebergs nya diktsamling Atlantis. Man kan tycka att det är en rörelse hon gett sig in i på senare år, denna benägenhet att ta in omvärlden. Inte minst synliggjordes det i den gemensamma boken med den syrianske poeten Ghayath Almadhoun, Till Damaskus, från 2014.


Men vi som följt Silkeberg längre än så kan hitta spår av detta i en så tidig samling som Till Alhambra, från 1994. Det vill säga, att hennes poetik är inkluderande. Så skriver hon den polyglotta dikten, på en svenska som då och då infiltreras av framför allt engelska, men även danska. Bara någon enstaka gång kan jag ifrågasätta den här metoden, som när Kafka av någon anledning citeras på engelska.

Dikterna beskriver resor, ibland faktiska, ibland påhittade. Vad som kan skönjas är ett otal möten. Det åks buss, det åks flygplan. Platserna är belägna i Turkiet, Frankrike, Sovjetunionen, Förenade Arabemiraten, Kina, Syrien, Sverige, Botswana, Island, USA, Italien, Colombia, Österrike, Belgien, Kongo-Kinshasa, Danmark, Nigeria.

Och Atlantis är förstås namnet på den mytiska ön som ingen har hittat. Kanske det kan stå som symbol för det alla resenärer letar efter: tillfredsställelsen, eller bara känslan av att äntligen ha hittat rätt.

Det speciella med den här boken är hur Silkeberg erkänner den expansiva dikten. På sätt och vis liknar det Johan Jönsons mastodontprojekt, och tidigare var det väl knappt någon förutom Göran Sonnevi som skrev den här typen av dikt. Liksom dem skriver hon böcker att leva tillsammans med. Att bara läsa dem från början till slut är ingen passande metod.

Raderna står ensamma på boksidan, med något som man typografiskt skulle kunna kalla blankrad mellan sig. Det bidrar till en mindre hetsig rytm, med ord som ges starkare emfas. Själva mötena betonas också lite mer med hjälp av den här metoden, och förstärker mitt intryck av dikten som dialogisk, att den blir inkluderande för mig som läsare.

Det böljar, ibland opersonligt, ibland synbart ofokuserat. Det finns i den här typen av dikt ett anspråk, ett försök att omfatta mer, att sträva mot något som ger en totalitetskänsla. En dikt som inbegriper mer än det vi normalt kallar för poesi. Det blir en dikt som saknar både början och slut, som vilar i det pågående.

Det är faktiskt en rätt behaglig plats att vistas i. Inte för att Silkeberg skriver idyllisk dikt – nä, här är det rätt in i världens eländiga tillstånd. Hur ser världen ut? Så här, menar Silkeberg: ”En hjärtmuskel. / Ett hjärtslag. / Som ett hjärtslag drar kartan ihop sig.”

Marie Silkeberg når på bokens sista sida (368) fram till en slutsats, en retorisk fråga: ”Har jag inte fått min frihet för att bygga upp duets värld?” Det är en slutsats jag tar med mig, när jag avstår från att slå igen boken: i stället slår jag upp dess början, och påbörjar omläsningen.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/2 2017)

23 feb. 2017

Rosor skador, Jenny Tunedal, Wahlströms & Widstrand


Jenny Tunedals fjärde diktsamling är ett genombrott. Den behandlar en personlig erfarenhet, men också världens söndriga tillstånd, på ett sätt som inger hopp. 

Blomman har sin givna plats i den klassiska poesin, men även moderna poeter har lånat den till nyskapande dikter – främst Ann Jäderlund, kanske. Så när Jenny Tunedal i sin nya bok Rosor skador vänder sig till rosen ingår hon helt klart i en tradition, med viss risk för att klichén ska infinna sig.


Men det sker med en fonetisk glidning in mot den rosa färgen: rosa/ros. Så övertas den rosa färgen från det flickiga, genom sin ljudlikhet med det råa: ”rå-sa”, som det borde stavas. Mot våldet, för det här är en bok som illustrerar en värld som har gått sönder. Som termometer på samtiden anländer den med ohygglig precision.

Dels på det privata planet, med dikter om minnet och glömskan, om alzheimer-sjukdomen som angriper individen. Kniviga appeller ställda till minnet besvaras nekande. Det privata förstärks av ett tilltal till en ”Jenny”. Och dels på det universella planet, med dikter som bearbetar det jobbiga vi upplever i världen just nu.

Jenny Tunedal har skrivit en mångsidig bok om det sjuka, och använder en dialog mellan patienterna Auguste Deter och Alois Alzheimer på ett mentalsjukhus i början av 1900-talet. Deras konversation växlas mellan tillvaron på en vårdavdelning, interfolierade med bland annat en ”King Lear-remix” som förstärker sjukdomstematiken. Hennes bok kännetecknas främst av variationen, de olika texttyperna, som hålls samman av en enhetlig tematik kring just våldet.

I den intertextuella väven ingår citat från 28 namn – förväntade sådana, som Marguerite Duras, Martin Heidegger och Gertrude Stein, men också några oväntade, som Stevie Nicks och Cole Porter. Många provoceras av denna teknik, kanske tycker de att det är genant att inte kunna identifiera källan.

Men det är ovidkommande, och jag kan bara undantagsvis känna igen citaten (Duras är lättast). Tunedals poäng, som jag uppfattar den, är att gestalta ett skrivande där hon inte så mycket går i dialog med sina föregångare som hon vill visa hur dikten ges en mer dynamisk form i samspel med andra röster. Hon syresätter sin egen text, och hittar nya samband, nya kontaktytor.

Ett sätt att förhålla sig till den här boken är att bara följa med i dess snillrika väv av intryck. Här är kärleken också farlig: ”Jag var i mörkret, det var upprörd stämning / Jag såg några som grät / Ljuset gjorde sönder ljuset / Havet gjorde sönder havet / Jag kämpade för att somna / Jag vill inte somna / Jag vill kanske leva / Hur snabbt kan kärleken försvinna / Blixtsnabbt”.

Med sin fjärde diktbok åstadkommer Tunedal ett genombrott. Det är bara en handfull svenska diktsamlingar på senare år som har varit så bra att de har vidgat min värld. Böcker som sätter oförglömliga avtryck: Athena Farrokhzads Vitsvit, Ida Börjels Ma och Åsa Maria Krafts Randfenomen. Rosor skador är precis lika bra som dessa, och ur dess oerhört tunga innehåll hämtar jag det slags tröst och hopp som gör livet lite lättare att uthärda. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/2 2017)

21 feb. 2017

Chow Chow, Anna Hallberg, Bonniers



Med sina nya dikter visar Anna Hallberg att bra poesi kan vara både elitistisk och folklig. Det är en provkarta på olika slags dikt, ett hus som inrymmer både våldsam och ljuv musik.

Att läsa Anna Hallbergs nya diktsamling Chow Chow är som att röra sig i ett hus där vardera rum erbjuder ny atmosfär. Det kan vara formmässigt sträng dikt, som åtta ortodoxa sonetter och fyra dikter i det stiliga ottave rime-formatet – eller helt anarkistisk dikt med orden spatiöst utskrivna på boksidan.


Hallbergs förra bok Ljusgrönt och aska var originell och djupt berörande, men fick inte den uppmärksamhet den förtjänade. Chow Chow är en slags fortsättning på både den och Hallbergs tidigare böcker. Hon skriver om vapen, om våld, om skador.

Här finns en provkarta på hur dikt kan se ut. Jag anar att de flesta skulle karakterisera det här som svårt eller djupt, rentav elitistiskt. Men sonetterna utgår från ren populärkultur, åtta kvinnliga artister, bland andra Silvana Imam, Lykke Li och Beatrice Eli. De olika dikterna låter verkligen som artisterna själva.  

Tidigare har jag jämfört Hallberg med konstnären Francis Bacons förvrängda, vanställda porträtt. Att hon utsätter språket för något liknande. Man kan också jämföra med minimalistisk popmusik av Massive Attack och The xx. Även hos Hallberg finns ”ett syskonhjärta / i basen, trummorna och slingorna”. Med lite god vilja inbillar jag mig nya tonlägen i de rum hon möblerar i den här boken.

Poängen är att det är en poesi som inte liknar annan poesi. Den är fortsatt excentrisk, och befinner sig i ständig rastlös rörelse. Är det svårläst? Nja, mer en fråga om att öva sig i ett nytt sätt att förhålla sig till världen. Ett förhållningssätt som är präglat av lika mycket skörhet som styrka.

Även om våldet dominerar finns också närheten till en slags ömhet som förstås kommer att förbli viktig. Även om tillståndet för världen förvärras måste vi påminna oss om att det går att hitta exempel på godhet. Hos Hallberg exempelvis i några oerhört vackra ögonblicksrader: ”om det gick att / värma in / andedräkt i huden / hålla njurarna och levern / tända solen innanför dina revben / försiktigt som septemberljus”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/2 2017)

19 feb. 2017

Subjekt Södergran. Om jagen i Edith Södergrans poesi, [red] Elisabeth Hästbacka, Anders E. Johansson, Anders S. Johansson, Makadam


Att det är ”Dagen svalnar …” som varit den centrala Edith Södergran-dikten märks inte minst i det antal mer eller mindre utförliga (mer eller mindre fantasifulla) tolkningar den utsatts för genom åren. Att förhållandena håller på att ändras, till fördel för den ännu djärvare ”Vierge moderne”, blir uppenbart med en ny antologi som är resultatet av ett samarbete mellan Mittuniversitetet och Umeå universitet. Subjekt Södergran tar avstamp i just ”Vierge moderne”, och låter tio litteraturvetare komma till tals med detta jag som skrivs fram i den dikten och i ett par andra.

Ännu en bok om Södergran, alltså, en poet som håller på att bli den mest omskrivna, i vida högre grad än Stagnelius och Ekelöf, de enda som på något sätt matchar hennes dikter. Tycker jag, medveten om att andra inte är lika imponerade av henne – något ett av bidragen framhåller väldigt markant.


”Vierge moderne” är en sensationell dikt, inte bara för svenskt vidkommande. Är det ens en dikt? Med risk för en löjeväckande parafras: ”Den är ingen dikt, den är en ramsa, fjorton kaxigt förhäxande anaforer … ” Farhågorna att det skulle bli monotont med tio allt för likartade tolkningar sopas raskt undan.

Förordet markerar att begreppet ”subjekt” är trefaldigt i detta fall. Det syftar på diktjaget, på Edith Södergran, samt på hennes dikter. Därför blir titeln en trippelexponering över sitt ämne, eller snarare sina ämnen: en undersökning av hur Södergran konstituerar sitt jag, eller återigen, kanske hellre ”sina jag”. Så som dikten visar är jaget pluralistiskt. Dess frigörande egenskaper anbelangar inte ett jag utan flera jag.  

En av de starkaste läsningarna som gjorts av Södergran är Ebba Witt-Brattströms, i den nu tjugo år gamla boken Ediths jag. Witt-Brattström menar att Södergran just skapar sitt jag, i en medveten handling, bland annat i dialog med andra modernistiska författare och filosofer. En lockande tanke. Problemet är att det förblir en önskedröm, om man dröjer vid en dikt som ”Vierge moderne”. De många utsagorna är lite för bra för att vara sanna, lite för abstrakta för att kunna förankras i en autentisk verklighet. Något Maria Jönsson är inne på med sin tolkning av dikterna som lika mycket performativa som besvärjande.  

Elisabeth Hästbacka gör en delvis grammatisk läsning av dikten, och jämför med dikten ”Gud”, vars tolv anaforer ger en bra klangbotten, skickligt hopvävda av poeten. Även Anders E. Johansson använder den dikten i sin analys, efter att ha snurrat in sig i Agambens teorier om identitet. Fast hon gör en märklig slutsats att dikten skulle tilltala främst kvinnor, i synnerhet när den så emfatiskt avsäger sig könsstereotyper. Hästbacka menar annars också att dikten angår och pekar ut ett oss – ett vi – ett du, att Södergrans ”jag” är inkluderande och uppmuntrande.   

Vidare gör Ragnar Haake en skarp iakttagelse kring diktjagets expanderande egenskaper. Där kan en läsare fylla i vad som helst, i en dikt som aldrig slutar röra på sig i sina definitioner. Dikten uppvaktar läsarens medskapande. Tyvärr trasslar Haake in sig i teorier om subjektet, men får hjälp av Althussers politiska analys. Det är ju mycket riktigt samhället som styr över subjektet. Samhällets strukturer avgör vårt handlingsutrymme, och som bekant var det för den biografiska Edith Södergran begränsat. Är det långsökt att läsa dikten kompensatorisk, att de olika utsagorna blir vädjanden mot de stränga villkoren? Hopplöst insnärjd i samhällsnätet skriver hon att hon själv är ”ett nät för alla glupska fiskar”. Ville hon inte hellre vara fisk? Spännande nog kan man tyda diktjaget både som kyskt oföretagsam som erotiskt förslagen.

Anders S. Johansson gör som han brukar, lutar sig mot Adorno, och hamnar i ett abstrakt resonemang som först mot slutet når fram till några viktiga insikter som kan gälla som direktiv till all poesiläsning, när han slår fast att ”Vierge moderne” inte kan läsas som vare sig ohjälpligt fast i sin tid eller som en bruksanvisning till nutida problem: ”Bägge alternativen innebär att det andra – det underliga, svaga, ofria, motsägelsefulla, inkommensurabla, främmande, öppna, gåtfulla – skjuts åt sidan som något ovidkommande. Och det är detta främlingskap som gör dikten, och som dikten gör: ställer oss inför det vi är men inte förfogar över, inte förstår.”

I Gustav Borsgårds läsning förekommer referenser till Silvana Imams texter. Borsgård tar spjärn mot John Swedenmarks essä om sånglyrik i 10-TAL (#20 2015). Här finns återigen anspelningar på hur frihetsbehovet ökar för den kvinnliga författaren, när identiteten har kapats och låsts av ett patriarkat. Maria Jönsson gör också jämförelsen mellan Södergran och Imam, samt en längre rad popartister, allt från Eva Dahlgren till The Latin Kings. Kuriöst nog utmynnar hon i ett resonemang kring Björn Ranelids jag, och då undrar jag om vi inte har kommit lite väl långt från ämnet. Även om en renodlat stilistisk analys av Södergrans dikt saknas i den här antologin finns ansatser här och där, som när Borsgård åtminstone nämner de tre punkter som avslutar dikten, som ett sätt för läsaren att ta vid, att skriva vidare …

Liksom Borsgård har Erika Skilströms forskningsområde ett mindre konventionellt litteraturvetenskapligt perspektiv. Hennes bidrag hör till bokens mest intressanta och givande, även om jag långt ifrån delar alla hennes slutsatser. Hennes infallsvinkel eller utgångspunkt är ovanlig – hon har forskat bland annat om hur Statens Offentliga Utredningar skildrar våldtäkter. Här gör hon en stark, bitvis tendentiös läsning av Södergran. Ett problem med att ta in Sofia Rapp Johanssons bok Silverfisken i en jämförelse är att den är så starkt sammanbunden med författarens biografi. Det blir orättvist, och andra författare kan inte mäta sig med det privata ödet. Därför kan jag instämma i slutsatsen att Södergran är för balanserad och för poserande, även om det i så fall måste gälla alla andra poeter som inte delar Rapp Johanssons erfarenheter. Att hävda ett poserande drag behöver inte heller vara något negativt, något Jenny Jarlsdotter Wikström visar i sin känsliga text om Södergran som fotograf, där selfiesen var ett dominerande motiv.  

Det finns mycket gott att säga om de olika bidragen, speciellt att de ingår i ett sammanhang som ger ett så brett intryck. Fast det kunde väl ha nämnts att  just den här dikten väl allmänt är sedd som en demonstration av Södergrans väldokumenterade fascination av Almqvists Drottningens juvelsmycke. Södergrans jag är lika retfullt gäckande som Tintomara. Det kunde också vara givande att läsa Södergran intill några dikter av Emily Dickinson, som den här:

                      I dwell in Possibility –
                      A fairer House than Prose –
                      More numerous of Windows –
                      Superior – for Doors –

                      Of Chambers as the Cedars –
                      Impregnable of Eye –
                      And for an Everlasting Roof
                      The Gambrels of the Sky –

                      Of Visitors – the fairest –
                      For Occupation – This –
                      The spreading wide my narrow Hands
                      To gather Paradise –

En vecka med DN Kultur. 13-19 februari


Artiklar: 12 stycken. De har handlat om Malmö, Finlands hundraårsjubileum, Donald Trump, Nils Poppe, Max Martin, film (3 stycken), hur man skriver en bästsäljare, Melodifestivalen, Transsibiriska järnvägen, minnesstenar över nazismens offer. Den enda jag gillade var Ola Larsmos längre text om minnesstenarna. För några veckor sedan twitterbråkade jag med Larsmo om hans essä (i DN Kultur!) om Yeats, att han citerade ”The Second Coming” fel – irländaren Yeats skulle aldrig stava ”centre” som ”center”, som Larsmo gjorde i sin text när han citerade ur dikten. Fast han verkade inte lyckas förstå vad jag menade. Om jag skådar i kristallkulan anar jag minst ytterligare två artiklar om Trump nästa vecka. Den enda som handlade om litteratur den här februariveckan var Kristoffer Ahlströms osedvanligt tramsiga lista över hur man skriver en bästsäljare, en text som verkade ha rymt från en helt annan tidning (typ ”Så här ska du skriva”). Råden var också osedvanligt dumma: ”sätt titeln i bestämd form”, och så vidare.

Debattartiklar: 9 stycken. De flesta publicerades i början av veckan. De handlar nästan bara om politik. Många handlar om Malmö. Leif Zern skrev en sedvanligt sur debattartikel om att teatern var mer cerebral förr, en text som fått oväntat lite respons, på annat håll. Det verkar som att den tänkande teatern befinner sig utanför Zerns radar.

Intervjuer: 7 stycken. En komiker, en teaterchef, en fotograf, en konstnär, en Lagercrantz, en filmskådespelare, en vissångerska. Inget var intressant. Klart jag gillar John Oliver, men intervjun med honom gav mig ingenting alls. Marina Abramovic har varit på tapeten hela veckan. Generellt känns det också som att jag kan avvara sju intervjuer för en enda längre essä som handlar om kultur. Jag har inget jämförelsematerial, men nog känns det som att det är fler intervjuer nu i DN än när jag började prenumerera på den, på 90-talet.   

Krönika: 8 stycken. En om dagen, plus en språkkrönika. Saknar Malin Ullgren och Matilda Gustavsson som krönikörer. Det blir också pinsamt tydligt att Linus Larsson vill vara lika slängigt rolig som Fredrik Strage, när hans text publiceras en dag efter förebilden. Johan Hilton är den enda som skriver bra den här veckan – om varför Trumps omklädningsrumssnack är så hotfullt. Johan Croneman är som vanligt helt off the rails, både till omdöme och språk. Maria Schottenius skriver som vanligt om något tryggt, den här veckan om svensk konsensuskultur. Kanske skriver hon nästa vecka om vanan att fika.  

Recensioner: 42 stycken. Oerhört imponerande antal. Om man tycker recensioner är roliga. 
 
Skivor: 9 stycken. Dock är det väl högst en och en halv som är relativt långa, medan majoriteten är i notisform. Noterbart att sju av dessa skivor fick 4 i betyg. Ändå inga spännande skivor – att ägna den längsta texten åt den tråkige Jens Lekman är också en märklig prioritering, men det var som sagt en svag vecka.
Bok: ”7 stycken”. Dock smygs ett par av recensionerna in i andra texter, som en om Abramovic, i en recension av hennes utställning. De nya skönlitterära böcker av svenska författare som recenserats är Felicia Stenroth, Marie Silkeberg och Oline Stig. Alla får svala, för att inte säga negativa recensioner. Resten är en spin off på Harry Potter, en bok om klassisk musik, två engelska böcker (samlingsrecension) skrivna av författare från Zimbabwe och Kamerun. Samt nio korta recensioner av uråldriga böcker av Per Anders Fogelström. Vet inte hur jag ska räkna här. Sjutton stycken?   
Popkonsert: 6 stycken. En bra vecka för popmusiken. Tydligen.
Konst: 4
Teater: 3
Klassisk konsert: 3
Dans: 2
Film: 2
Jazz: 2
Musikal: 1
Komiker: 1
Opera: 1
Varieté: 1 

Någon som vet hur man säger upp sin prenumeration?

Monsieur de Phocas, Jean Lorrain, översättning Elias Wraak, Alastor Press


Dekadensen som begrepp är hårt knuten till fin-de-siècle-konsten från 1890-talet, och undergången skulle ta slut 1901. Då utkom fransmannen Jean Lorrains roman Monsieur de Phocas, som förlaget Alastor Press utnämner till epokens slutpunkt.

Omslagets två namn är för den delen falska (något som också gäller översättarens namn, Elias Wraak). Författaren Jean Lorrain hette Paul Duval. Protagonisten Monsieur de Phocas heter de Fréneuse, är hertig och societetslejon. Är det, på tal om nutidglosan ”fake news” här frågan om ”fake fiction”, ytterligare ett steg mot den avgrund av förvillelser som litteraturen gör sig betjänt av? Steg för steg, spegling för spegling, in mot allt mörkare territorier.


I sitt förord skriver Kristoffer Leandoer att Lorrain ”vill att vi som läsare ska dela hans egen ångest och dubbla känslor inför samtiden, som han dels älskade och ville älskas av, och dels avskydde och såg till att avskys av.” Det är en rimlig slutsats: desto mindre rimlig ter sig en senare slutsats att Lorrain i vår tid skulle ha varit en flitig twittrare. Ser man på de författare som aktivt twittrar är det väl alltid de man minst hade anat skulle göra så, typ Margaret Atwood och Theodor Kallifatides.  

Lorrain följer genrens konventioner, skriver överspänt och överdrivet. En stil som man antingen fördrar eller inte. Det är ett sätt att skriva som också kan uppfattas på två sätt, antingen som något hopplöst förankrat och nersjunket i sin egen tid – eller som ett ovärderligt dokument över tidsepoken, över de idéer och tankar som sysselsatte några av de mest förtjusande konstnärerna.

Notapparaten får jobba hårt – även det en detalj som kan uppfattas på olika sätt. Dels kan man få viss svindelkänsla av att blicken måste röra sig så vertikalt, och dels kan man tacksamt suga i sig den bildning som blir följden. Jag väljer nog det senare: det vill säga, känner mig mer bevandrad i epoken tack vare de flitiga referenserna, som listar de aktiva namn man behöver hålla koll på. Det är som att kliva rätt in i en helt otypisk estetik, en som levt vid sidan av, och jag är djupt tacksam åt mig själv när jag som cirka tjugoåring köpte en antologi Symbolism, fullmatad med konstnärer och författare från den här beryktade epoken.  

Berättartekniken faller tillbaka på den gotiska romanen som hade sin kreativa höjdpunkt hundra år tidigare. Typiskt romantiskt är drogerna och faiblessen för det konstlade och konstgjorda – en rörelse som löpte parallellt med naturen och det naturliga som romantikerna också ägnade sig åt. Den mest typiske romantikern Lord Byron skulle ha trivts ofantligt bra i det kulturklimat som det sena 1800-talet innebar. När Goethe lite raljant menade att hans kolleger skrev ”lasarettspoesi” kunde han förstås inte ha anat vad som skulle följa.  

Det är en roman om ett eländigt liv. Lorrain skriver helt distanslöst, helt utan ironi, när han tecknar detta liv. En av Lorrains dikter exemplifierar stilen:

                      Under en brinnande och sorgsen himmels pärlemorsskälvning
                      Blommade, en hymn bedårande i sin melankoli,
                                           Sirenernas sång.
                      En obotlig leda simmar i deras djupa ögons
                      Ametist; ledan hos den gud som glömde dem här
                                           På dessa fridfulla stränder.

Ondska och död är vad det handlar om. Romanen? frågar du frustrerat, vars intrig jag inte har nämnt. Nä, och det är inte någon handling att tala om heller. Ostrukturerat får vi ta del av otäcka manus, mordiska tankar. Handlingen får du väl googla fram; jag bryr mig inte. Lorrain arbetar med stereotyper, och det är frågan, hur medvetet det sker. Skriver han med öppna eller förbundna ögon, när han omfamnar det sinistra / dekadenta / lugubra / perversa?

Prosan kan upplevas som helt stillastående. Lorrain uppmuntrar förvirringen, förvridningen, förstörelsen: ”Livets sprittningar har alltid uppfyllt mig med en sällsam lust att förstöra. Det blir något slags bisarr återverkan som inger mig en känsla av dödskamp; någonting kväver och förtrycker mig, och jag stryps nästan av min ångest när jag tänker på människor som älskar varandra.”

Förlaget Alastor Press fyller förstås ett tomrum. Den aktuella utgivningen på de stora förlagen blir ju allt mer likriktad, och vår uppfattning om litteraturhistorien allt snävare. Här finns en alternativ litterär kanon, och det är upp till var och en att upptäcka den. Var och en av oss som uppskattar att vistas i denna atmosfär. Men det är också en farlig och destruktiv atmosfär.  

Litteratur med ”farliga” förtecken omges lätt av något löjeväckande, att de som söker sig hit ses som fega parasiter som själva lever trygghetslivet och tar del av andras misär i ett passivt utnyttjande. Jag tänker inte döma någon: ingen annan vet något om mina egna bevekelsegrunder, varför jag behöver läsa dessa böcker för att må lite mindre dåligt.  

18 feb. 2017

Utan logik i Kassel, Enrique Vila-Matas, översättning Yvonne Blank, Tranan


När den spanske författaren Enrique Vila-Matas åker till Kassel för att delta i ett konstprojekt får det oanade följder. Resultatet blir en roman som skriver sig själv, och den är underbar att läsa.

Rätt många har tröttnat på självbiografiska romaner, och osäkrar numera sina revolvrar var gång de hör ordet ”autofiktion”. Det vore dock synd att missa den pärla Enrique Vila-Matas skrivit, Utan logik i Kassel. Den lyckas vara både en typisk självbiografi (suck), och en uppfriskande och utmanande roman om berättarkonstens villkor (hurra!).


Författaren Enrique Vila-Matas får i uppdrag att delta i konstutställningen dOCUMENTA (13), ett evenemang som hålls vart femte år i den tyska orten Kassel. Uppdraget består i att skriva inför en publik på en kinarestaurang.

Ur denna enkla premiss vävs så en underhållande väv av intrikata möten. Författaren resonerar sig fram: tänk en något muntrare W.G. Sebald, eller varför inte en Kafka på bladvändarhumör. Båda författarna nämns av Vila-Matas, och kanske i synnerhet Kafka är arkitekten bakom den här berättelsen. Vi som roas av Kafkas mästerverk Slottet kan skrocka gott åt Enriques släktskap med stackars K.  

Nu ska det betonas att det här inte alls är någon solskenshistoria. Författaren är svårmodig, nervös, och lider av regelbundna depressioner, men en av besynnerligheterna som händer i staden – utöver de många mötena – är att han plötsligt blir mycket gladare. Det är något som sker i kontakten med de olika konstverken. Dessa existerar i verkligheten, och Vila-Matas redogör för dem på snillrika sätt.

Därför blir hans roman ett försvarstal för konsten, och kanske just i synnerhet avantgarde-konsten, som är så flitigt representerad på dOCUMENTA (13). Just den konst nazisterna dömde ut och förbjöd som ”entartete” (urartad), och därför ligger den en viss ironi i att staden Kassel under andra världskriget försåg nazisterna med dödliga vapen. 

Vila-Matas utgår från verkligheten, men hans berättelse följer just den brist på logik han menar är poängen i de konstverk han möter. Han gör en jämförelse med Italo Calvinos beskrivning av Turin, vars symmetriska perfektion uppmuntrade till en logik som ändå banade väg för vansinnet. För den spanska författaren står Kassel för en ologiskhet som bereder väg för en okänd logik.  

Konsten dansar inte efter logikens pipa. Det finns i Vila-Matas roman öppningar både mot det helt poänglösa och mot det helt fantastiska. Här finns absurda situationer, människor från verkligheten – curatorn Carolyn Christov-Bakargiev har en framträdande roll – men också ett flertal resonemang kring konst och litteratur. Men det är i första hand en berättelse som bara handlar om att berätta.

Berätta om vad? Ja, delvis handlar det om Europas mörka historia, men det är något som bara lägger sig som en underton i framställningen. Här saknas pekpinnar och förmaningar. Det blir trots munterheten i tonfallet en vemodig sorgesång över något som gått förlorat.  

Utrustad med en rejäl dos självdistans, som jag hoppas att svenska författare tar efter, för de skulle tjäna på att vara mindre självupptagna, skriver Vila-Matas en lättläst roman som dröjer sig kvar med sina uppfordrande tankar. Att kunna skriva så underhållande om sig själv är en underskattad talang.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/2 2017)